Filmer jag sett sen senast, den senaste längst ner. Angående Henkes kommentar i gästboken om Ed Gein är jag beredd att hålla med. “Normal” är förmodligen fel ord att använda om allmänhetens syn på Gein, snarare var “harmlös” ordet jag letade efter. Han ansågs vara en kuf, men inte en kuf som förvandlar folk till möbler. Film var det, ja..
Aileen: Life and Death of a Serial Killer (2003) är en dokumentär om en prostituerad som började mörda sina kunder och därmed bli en av de få kvinnliga seriemördarna. Dokumentären är informativ och lyfter fram människors olika versioner av Aileen och hennes uppväxt. Klart intressant. Att det i efterhand är svårt att ha en definitiv bild av Aileen eller vad som hände är garanterat meningen från dokumentärskaparens sida.
Star Wars IV: A New Hope (1977), Star Wars V: The Empire Strikes Back (1980) och Star Wars VI: Return of the Jedi (1983) har jag sett förut, men inte på projektorduk. En rolig sak var att se dem i ett sträck, en annan rolig sak var att ha riktigt fint surround-ljud, men det som riktigt höjde upplevelsen var vårt Star Wars Drinking Game. Förutom “uppenbara” saker som att dricka när någon förlorade en hand eller när några kysstes var det skoj att upptäcka mer subtila saker som att det bara är med en kvinna förutom Leia i den första filmen (Aunt Beru. Man skulle dricka när någon annan kvinna än Leia dök upp). De nya filmerna känner jag mig ljummen till, och även de nya scenerna i originaltrilogin. Intressant att den unge “ande-materialiserings-Darth” i slutet av episod 6 på DVD-utgåvan verkar bytts ut mot skådespelaren i den kommande episod 3.
Kill Bill: Vol. 1 (2003) är också en film jag sett förut, på bio såklart. Efter Star Wars-vaganzat fick jag tillfälle att se om den. Ettan är klart mer actionspäckad än tvåan, och än så länge min favorit. Frågan är dock om det går att misslyckas med blandningen Tarantino, japanska storstadssamurajer och anime.
I Charles Manson Superstar (1989) får man lyssna på intervjuer med en av de mest kända seriemördarna genom tiderna. Vad som förvånade mig var att man aldrig i en rättssal kunnat visa att Manson medverkat eller ens framtvingat morden han sitter inne för. Exakt vilka åtalspunkterna var eller varför han inte blivit frisläppt framgick inte riktigt av dokumentären, som var var ganska sparsam med hårda fakta. Desto mer frikostig var den med att ge Manson kameratid, något som jag tyckte var intressant. Det är sällan man i dokumänterer om seriemördare får höra dem prata fritt om vad som faller dem in och får en chans att se hur personen beter sig. Dokumentären har fått kritik för att vara okritisk eller till och med hylla Manson, men jag tyckte snarare att den undvek att döma honom. Sevärd, helt klart.
The Punisher (2004) med Thomas Jane, och inte Dolph Lundgren, som Punisher har jag sett nyligen. Den gamla versionen har jag sett nån gång för länge sedan, men minns inte så mycket av den. Den här filmen var ungefär så standard man kan vänta sig av den nya vågen serietidningsfilm som pumpas ut från Hollywood. Lite lagom snygg, med en lagom ointressant story och lite “roliga” karaktärer som Frank Castle kan skydda ger en sevärd film, men knappt mer.
Bar Girls (1994) hyllas både som den bästa och sämsta skildringen av livet för lesbiska kvinnor. En stor del av handlingen kretsar kring en bar och ett antal av dess kvinnliga invånare som i rask takt byter partners med varandra. Filmen var väl okej handlingsmässigt, men knappast Det Bästa. Jag tror att även de som hyllar filmen som det bästa måste hålla med om att personligheternasom sklidras är överdrivna karikatyrer, men hänger man i kretsarna kanske man kanske känner igen personlighetstyperna.
The Icredibles (2004) var jag tvungen att se på bio eftersom kombinationen Pixar och superhjältar verkade svårslagen. Mycket riktigt var det en rejält bra film, både karaktärs- och handlingsmässigt. Förutom att det var skoj att se superhjältar brottas med vardagsproblem var actionsekvenserna mot jätterobotar och liknande skurkar klart fartfyllda. Ett måste att se, helst på bio om den fortfarande rullar.
Jag var tvungen att se om The Game (1997), trots att jag sett den ett par gånger tidigare. Handlingen är snygg, och jag har slutat känna mig lika frustrerad som jag gjorde första gången jag såg filmen. En riktigt, riktigt bra film som man ska ha sett. Det går inte riktigt berätta varför utan att avslöja för mycket handling. Lita på mig.
Skenbart - en film om tåg (2003) är man svensk och gillar film antar jag att man bör ha sett den här. Dessutom hörde jag ett gäng killar på campus hylla den som det bästa de sett, vilket avgjorde saken för mig. Nu blev jag inte riktigt lika tagen som de måste ha blivit, framför allt för att en stor del av humorn bestod av folk som slog sig eller folk som gjorde bort sig, där ingetdera brukar vara särskilt roligt. Nä, se nåt annat istället, den var faktiskt knappt sevärd.
När jag var hemma över julhelgen och tvingad att se det tv:n erbjöd såg jag 100 Girls (2000). College-filmer brukar kunna vara bra, men de ska helst vara från 80- eller tidiga 90-talet isåfall. Det här var en platt historia fylld av fördomar, som dock maskerades genom att de framfördes “ironiskt”. Jag vet inte riktigt vad poängen var, men jag antar att jag borde sett den med ett blandat gäng killar och tjejer så att båda grupperna kunnat säga “precis så är det” för att provocera de andra. Jag vet inte. Se den inte. (Den handlade om en kille som under en strömavbrott hade sex med en tjej i mörkret och sedan skulle hitta henne bland tjejerna på campus, typ, om du nödvändigtvis måste veta.)
12 fördömda män (originaltitel: The Dirty Dozen) (1967) såg jag också på tv. Klart bättre film än 100 Girls kan man säga utan att överdriva, och en riktigt klassiker. Vill man ha två och en halv timme hårda killar som skjuter nazister är det här en mycket bra film.
Det är roligt att se om Fight Club (1999), och eftersom Helena inte varit helpigg när hon såg den första gången var vi tvungna att kolla på den. Ja, vad ska man säga? Brad Pitt och Edward Norton är båda två stabila skådisar. Den lätt skruvade handlingen kombinerat med ett snyggt foto och en fyndig berättarteknik gör att filmen hamnar bland favoriterna. Jag gillar handlinge såpass mycket att jag blivit intresserad av författaren, Chuck Palahniuk, och kanske blir tvungen att kolla in hans andra böcker.
The Prophet’s Game (1999) är inte på något sätt en bra film. Jag vet inte om jag sett Dennis Hopper i en bra roll, och det här är inget undantag. En ganska ointressant mördarhistoria som kunde gjorts så mycket bättre.
Cabin by the Lake (2000) var däremot en okej mördarfilm som kretsade kring en författare som utsatte kvinnor för saker han skrev om för att se hur de skulle reagera. Jag hade gärna sett mer scener där han just undersökte deras reaktioner. En märklig sak var att det var svårt att veta om man skulle skratta eller förfasas över filmen. Den var kryddad med komiska situationer och överdrivna karaktärer, samtidigt som ämnesvalet inte var särskilt muntert. Sevärd film om man lyckas se den på tv, men knappast värd att anstränga sig för att se.
Jag har inte sett föregångaren till Appleseed (originaltitel: Appurushîdo) (2004), utan kastade mig rakt över den senaste versionen. Visuellt är åtminstone miljöerna helt makalöst snygga, även om karaktärerna lider av “dock-ögon-fenomenet” och inte alls är lika realistiska. Man kastas rakt in i handlingen och har i början svårt att veta vem huvudpersonen är och vilka som är motståndarna, men jag misstänker att det är meningen. Jag tyckte inte att handlingen var överdrivet komplicerad, men jag förväntade mig också en Shirow-handling och gjorde mitt bästa för att vara alert på olika personer och deras grupptillhörighet. Bitvis visste man inte riktigt vad allt handlade om men det avslöjades snart, med efterföljande actionscener. Självklart måste man se den, men av samma anledning som man måste se Ghost in the Shell 2: de snygga datoranimationerna.
