Jonas Ferry’s blog

I lördags såg jag en hel film och slutet på fyra andra. Jag har dessutom läst ut en bok och en serie.

The Man with the Golden Arm (1955) med Frank Sinatra i huvudrollen är däremot en sevärd film. Jag såg bara andra halvan, men det räckte för att tycka om filmen. Sinatra spelar en drogberoende trummis som försöker jonglera två kvinnor utan särskilt lyckat resultat. Titelspåret, framfört av Sinatra misstänker jag, satte sig rätt hårt på hjärnan.

Man kan väl inte förvänta sig särskilt hög nivå på skämten om man ser American Pie 2 (2001). Det är det inte heller, och skämten är dessutom väldigt uppenbara. Men det kanske är det som är grejen med den här typen av “pinsamhetsfilmer”, att man som tittare ska inse vad som kan gå snett och sedan sitta och skruva besvärat på sig när karaktären gör precis de fel man förutsett? Sevärd film? Nja.

Skönheten och Odjuret (originaltitel: Beauty and the Beast) (1991) har jag sett förut, men såg halva igen. Jag blev förvånad när jag insåg vilket år den är ifrån, eftersom vissa scener fortfarande är imponerande. Något annat som är imponerande är att sångerna faktiskt för handlingen framåt, och inte bara gör att filmen går på tomgång.

Batman Forever (1995) har jag sett från en fest nånstans i mitten av filmen. Kärlekshistorien kändes fånig, men så är det ofta, och Alfred var som vanligt den mest intressanta karaktären. Jim Carrey är utflippad som vanligt, men just i rollen som Gåtan är det förmodligen okej.

Jag har sett hela Röde Piraten (originaltitel: The Crimson Pirate (1952), men det var långt ifrån första gången. Det var en av mina favoritfilmer när jag var liten, och det är kul att se om den med jämna mellanrum. Vissa slapstickpartier är såklart väldigt fåniga, men vissa delar av filmen håller fortfarande.

Moment 22 (originaltitel: Catch 22) av Joseph Heller utspelas vid en amerikansk flygbas under andra världskriget. Läsaren får följa bokens huvudperson Yossarian, som gör allt för att slippa flyga bombuppdrag, och hans märkliga kollegor. Boken är mycket rolig och dialogerna följer ett eget absurdt mönster man snart vänjer sig vid. Boken rekommenderas såklart.

Jag har läst Paranoia-serien, baserad på rollspelet med samma namn, från 1991 av Tim Eldred. Det är en serie i sex delar numrerad från Clone 1 till Clone 6, och man får följa en klonfamiljs öde. Serien är baserad på andra utgåvan av rollspelet och världen fungerar lite annorlunda mot vad man blivit van vid från Paranoia XP. Det är en märklig blandning av mörk historia och fåniga karaktärer, och på det hela taget mycket bra läsning. Man får helt klart lite inblick i hur Alfakomplexet skulle kunna fungera.