Jonas Ferry’s blog

Sen senast har jag sett 42 filmer, så nu har det blivit dags att uppdatera. Om du vill läsa dem i ordningen jag sett dem, vilket rekommenderas, får du börja nedifrån och läsa uppåt.

A Nymphoid Barbarian in Dinosaur Hell (1991). Ser man en film med den titeln förväntar man sig inte kvalitet, även om Troma-stämpeln åtminstone utlovar något mått av humor i eländet. Det är efter katastrofen och ett kärnvapenkrig ingen vet vem som startade eller varför har ödelagt större delen av jorden. Djur muteras till (dåligt animerade) jätteödlor och de få människor som lever gör det som vildar. Handlingen går väl ungefär ut på att det finns en ond kille som kidnappar en killes tjej, sen slåss folk en del och till slut får killen och tjejen varandra. Oj, nu berättade jag slutet!

The Others (2001) ska man se med ett ljudsystem som klarar av att lura en att man sitter i händelsernas centrum. Historien är mycket bra, ljudeffekterna mycket bra, Nicole Kidman är strålande som mamman på gränsen till nervsammanbrott och Alakina Mann som den trotsiga dottern. En film man måste ha sett, så enkelt är det.

Jag var helt övertygad om att Christina Ricci spelade i Burtons Beetle Juice (1988), men det visade sig vara Winona Ryder. Trots detta är filmen bra, om än något ojämn. Bortser man från de sliskigt gulliga scenerna är den bakomliggande världen intressant, och Michael Keaton gör sig bra som det människoavlägsnande spöket Betelgeuse.

Frankenweenie (1984) är en 29 minuter kortfilm av Tim Burton som berättar om den unge Victor Frankenstein som i ett idylliskt amerikanskt förortskvarter försöker väcka sin döde hund till liv. Det är den klassiska sagan placerad i nutid, och det är riktigt roligt att se Burton troget följa historien. En annan rolig sak är att få se en tolvårig Sofia Coppola som granntjej, eftersom jag verkligen gillar både Virgin Suicides och Lost in Translation. Shelley Duvall, mamman från The Shining, är dessutom med, snäppet mindre psyko den här gången.

Uppföljaren Ghost in the Shell 2: Innocence (2004) är på sätt och vis snyggare, men ändå inte. Jag gillar ettans mer realistiska storstadsmiljöer. Innocence liknar ett något längre avsnitt av Stand Alone Complex, då berättartekniken att följa olika delar av teamet under en undersökning som leder fram mot målet känns igen. Tyvärr var översättaren lat och skippade sista meningen i ett par centrala dialoger, vilket gjorde storyn lite besvärligare att förstå. Filmen är bra, men jag måste säga att jag gillar ettan mer. Allra bäst är såklart Stand Alone Complex, som är i en klass för sig.

Man bör ha läst mangan när man ser Ghost in the Shell (originaltitel: Kôkaku kidôtai) (1995), och man bör se den på japanska. Det tog ett par genomtittningar innan jag alls förstod storyn, när jag var mindre och såg den, men nu kan jag inte förstå vad som var så klurigt. Jag fullständigt älskar sekvensen när filmen halvvägs stannar upp i en serie bilder av storstaden till den märkliga japanska sången.

Young Frankenstein (1974) är en ganska rolig film, nästan ännu roligare om man kopplar den till rollspelet My Life with Master. Har man sett Marty Feldman som Igor glömmer man honom inte. Det är intressant med filmer som ordnas i en serie av svenska översättare. Mel Brooks har sagt att det är jättebra att alla hans filmer döps till “Det våras för…” i Sverige, då det drar folk till publiken utan att det vet något om filmen. Goldie Hawn fick samma behandling i sina “Tjejen som…”. Det våras för Frankenstein är mycket sevärd, även om en del skämt faller helt platt är andra roliga nog för att man ska vrida sig av skratt. Frankensteins föreläsning i början är underbart komisk, och även om det är ett lamt skämt kunde jag inte låta bli att skratta varje gång namnet “Blücher” fick hästarna att skria i panik.

Crying Freeman (1995) är en film baserad på en japansk mangaserie som jag borde sett för länge sedan. Filmen är en hyfsad actionfilm, men är lite för plastig för att vara riktigt intressant när det gäller “den hederlige mördaren”-konceptet.

Six-String Samurai (1998) är en film som förmodligen är roligare att berätta om än att se. Man får följa en katanasvingande Buddy Holly-kopia som reser genom ett efter-katastrofen-USA för att efterträda Elvis som kung i Lost Vegas. På vägen slåss han mot andra aspiranter, mot robotar, astronauter, röda armén, Döden och en massa fler. En väldigt b film, som inte försöker vara något annat. Ett plus för musiken, och för att de så skamlöst drar in varenda sak som kan anses vara “coolt” i en salig blandning.

Den japanska filmen Kaïro (2001) börjar med att en kille tar livet av sig, och plötsligt börjar konstiga saker hända. Handlingen skruvas upp ett par steg och snart hotas hela civilisationen, vilket gjorde mig förvånad. Filmen börjar ganska lågbudget, men krämar på mer och mer effekter. Mer effekter gör inte en bättre film, jag menar bara att jag blev förvånad över filmens ändrade karaktär. Filmen är värd att se, men är inte den viktigaste film som gjorts.

X-Men 2 (originaltitel: X2) (2003) är väl en okej film, mycket beroende på ett intresse för superhjältar och Ian McKellen och Patrick Stewart i varsin huvudroll. Min andrefavorit Colossus blinkar förbi, men fortfarande inga spår av den viktigaste hjälten från min barndom, Longshot. IMDb berättar att Colossus är med i X-Men 3 som announcats komma ut 2006.

Suicide Club (originaltitel: Jisatsu circle) (2002) börjar med att femtio japanska skolelever tillsammans hoppar ut framför ett tåg. Polisen inser snart att en självmordstrend sveper över landets ungdomar och att det har något att göra med en j-popgrupp. Okej film, om än något flippat slut. En otroligt fånig karaktär dyker upp halvvägs igenom och försöker vara cool genom att sjunga på japansk engelska.. vilket är sådär coolt.

I The Sword of Doom (originaltitel: Dai-bosatsu tôge) (1966) får man följa Ryunosuke, en känslokall samuraj som kastats ut från sin svärdsskola på grund av sin grymhet. Som vanligt i japanska samruajfilmer dräller det av namn, men det är inte det underliga med den här filmen. Det underliga är att den efter två timmar slutar, utan att alls knyta ihop säcken eller låta viktiga karaktärer få färdigt sina planer. Tydligen är filmen baserad på en känd japansk historia, som är längre, och uppföljare planerades. Filmen är sevärd, men bara om man sett alla Kurosawas filmer, som är bättre, och vill ha mer.

Frailty (2001), en helt okej thriller om två killar som växer upp hos en far som mördar på uppdrag av Gud. Killarna blir rätt märkliga som vuxna, i en film vars vändningar närmast kan liknas vid Wild Things. Jag ansträngde mig verkligen för att inte säga det där om vändningarna, varje gång man gör det förstör man en film. Nåväl, den är värd att se ändå. Framför allt Bill Paxton gör en bra roll.

Wing Shun (originaltitel: Yong Shun) (1994) är en kung fu-film med Michelle Yeoh (Crouching Tiger) och Donnie Yen (Iron Monkey) som är precis lika kreativ och explosiv som man kan vänta sig. Hjältarna är oändligt skickliga, skurkarna oärliga och stunten grymt imponerande. En riktigt bra kung fu-film.

Equilibrium (2002) är en film jag gång på gång blir förvånas över fått så lite uppmärksamhet. Tydligen tjänade Miramax såpass bra på lanseringen utanför USA, att de inte vågade riskera en alltför stor kampanj där. Filmen utspelar sig i en framtid där känslor är förbjudna och man får följa en “Grammaton Cleric”, en känslopolis som.. helt oväntat börjar känna känslor. Hursom är det en mysigt dystopisk framtidsskildring, klart godkända skådespelare och helt vansinniga actionscener där folk slåss i närstrid med pistoler. Måste ses!

Varför är det så många filmer som börjar bra, men inte följer upp ända till slutet? I, Robot (2004) börjar som en deckargåta men övergår snabbt i vilda strider med uppenbart datoranimerade robotar, vilket känns ganska ointressant. De filosofiska poängerna drunknar i Will Smiths coola kommentarer och de tusentals robotar som slåss mot honom.

Boken 1984 är bättre än filmen Nineteen Eighty-Four (1984), men så är det ofta. Klart givande att se den med tanke på att spelledande av rollspelet Paranoia XP var aktuellt, men jag måste säga att de lyckades framställa dystopin som väldigt tråkig. En recensent på IMDb har skrivit “This movie was made in 1984, maybe that’s why they named this film as the year 1984″. Så kan det vara.

The Secret Lives of Dentists (2002) är en ganska märklig film om en tandläkare som sakta glider bort från verkligheten och in i galenskapen. Filmen är lite ojämn och tandläkarens fantasier känns komiska på ett sätt som inte riktigt passar in. Ärligt talat minns jag inte riktigt filmens slutpoäng, så filmen får väl inte anses så viktig.

The Royal Tenenbaums (2001) var roligare än jag trott. En bisarr familj och märkliga livsöden, det går egentligen inte misslyckas. En typisk må-bra-film om man tycker att man behöver sådant. Jag gillar Ben Stiller, men sen beror det på att han är Star Trek-nörd, hans Tom Cruise-imitation på SNL och att jag inte sett hans mer tveksamma filmer.

Super Size Me (2004) drog jag mig länge för att se eftersom jag förväntade mig en oresonlig amerikan som tjockade McDonalds. Filmen visade sig innehålla en ganska resonlig och vardaglig amerikan som tjockade McDonalds. Han förfärar läkare och tittarna genom att bli tjock i en ganska underhållande, om en lite skrämmande film. Det är tur att svenska skolmatsaler inte ser ut som amerikanska, men det kanske kommer.

Vincent (1982) är en tidig sex-minuters kort-dockfilm av Tim Burton om unge Vincent som vill vara miserabel. Jag kan verkligen rekommendera den, den var riktigt rolig. Den största överraskningen kommer nog under eftertexterna när man får veta vem som gör berättarrösten..

The Village (2004), eller ska man säga “M. Night Shyamalan’s The Village”? Jag tycker alltid väldigt illa om filmer där regissören måste klämma dit sitt namn för att locka folk, då man alltid får en vag känsla av desperation hos reklammänniskorna. The Village är hursom en sevärd film, som tyvärr har en rad fåniga ögonblick och ett ganska ointressant slut. Se de första 90 minuterna och stäng av.

The Last Samurai (2003) är en rätt förutsägbar film. Man förstår ganska tidigt att det ska bli en mer modern version av Shogun och.. det blir det. Tom Cruise är väl alltid bra, men det är svårt att ryckas med i en film där man förutser nästa scen filmen igenom. Vill man se filmer om Japan är det nog bättre att se japansk film.

The Short Films of David Lynch (2002) är en samling kortfilmer av Lynch från 1966 och framåt. Jag tyckte ärligt talat att de mellanliggande intervjuerna var mest intressanta. Det lär krävas att man gillar Lynch eller väldigt experimentella kortfilmer för att gilla de här, de är inte enkla. Coolast var nästan den sista, inspelad på Lumières gamla vevkamera till ett jubileum. Väldigt märkligt att se nutida människor svartvitt ryckiga som i riktigt gamla filmer.

Helena var barndomsnostalgisk över fantasyberättelsen Legend (1985), och visade den. En halvnaken Tom Cruise springer runt i en skog med enhörningar och blir tvungen att kämpa mot onda makter. Väldigt roligt att se Tim Curry (Dr. Frank-N-Furter från Rocky Horror) som demonslutbossen The Lord of Darkness. Trots hornen och det rödmålade demonansiktet kände man igen honom på munnen.

I My Little Eye (2002) placeras ett gäng människor i ett Big Brother-hus. De får en rejäl bunt pengar, om alla stannar kvar i huset tiden ut. Efter ett tag börjar det hända konstiga saker, och de blir mer och mer paranoida. Jag kan väl egentligen inte rekommendera filmen så jättemycket, den var inte särskilt obehaglig och lämnade en hel del saker (säkert medvetet) obesvarade som hade varit kul att veta.

American Splendor (2003) handlar om serieskaparen Harvey Pekar och hans något udda liv. Intervjuer med den riktige Pekar är invävda i filmen, något som förvisso tillför en autentisk känsla men samtidigt tar bort en del flyt från filmen. Jag är kluven.. eller det är snarare så att jag skulle vilja tycka om den, men gör det inte. Den var såklart intressant att se.

Iron Monkey (1993) är en kung fu-film av det bättre slaget. Striderna är välkoreograferade, men framför allt roliga. Som vanligt uppskattar jag att kung fu-filmer ofta är så jämställda, kvinnor är precis lika bra på vansinniga stridsmanövrer som män.

Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964) av Stanley Kubrick är en rolig film. Jag blev riktigt förvånad när jag i efterhand läste att Peter Sellers spelar tre roller, jag såg bara att det var han i en av dem. Dessutom kan man inte annat än älska flygkaptenens reaktion när han grenslar atombomben..

House of Sand and Fog (2003) är ett till en början ganska lågmält drama. Vi får följa en kvinnas kamp för att få behålla sitt hus. Den slutar dock alldeles för hollywooddramatiskt och sentimentalt, och hade varit bättre om den fortsatt med att bara vara lågmäld.

I Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) får vi se Kate Winslet och Jim Carrey, den här gången i en riktigt seriös roll. Han imponerade i Man on the Moon när man insåg att han kunde annat än slapstick, men här är han riktigt bra. Jag vill inte spoila för mycket, men kan säga att det är Charlie Kaufman, som även skrivit Being John Malkovich och Adaptation, som ligger bakom, vilket lägger upp för en skruvad upplevelse.

Mystery Science Theater 3000: The Movie (1996) handlar om en man och två robotar som tvingas se på gamla sf-filmer av en ond vetenskapsman. De ser “This Island Earth”, som ärligt talat inte verkar vara så bra, samtidigt som de kommenterar den för publiken (oss). Jag tycker att MST 3000 är ohyggligt skojig, och skrattade slut på luft flera gånger. Ett måste!

Hellraiser VI: Hellseeker (2002) är en fungerande film om en man som tror sig tappat förståndet. Han inser att det har att göra med en svart kub, och historien är på gång. Hardcorefans bjuds på en äldre Kirsty Cotton, huvudrollstjejen från de första två filmerna, mot slutet av filmen.

Hellraiser V: Inferno (2000) gick direkt till video, men är ändå enligt mig en bättre film än de två föregående. Man följer en polis som kommer över den svarta kuben och fastnar i en till hälften overklig värld med oförklarliga dödsfall, försvinnanden och monster. Jag tycker att det är en stabil film, ända till slutet.

Originalet Dawn of the Dead (1978) vinner mycket på att vara just originalet. Zombierna är mycket fånigare än i den senare versionen, men en del hävdar att det är det som gör dem så otäcka. Trots att hjältarna till spexig musik kastar paj i ansiktet på zombierna vaggar de framåt med utsträckta händer för att döda. Väl värd att se, mycket mer klassiskt blir det inte när det gäller zombier.

Hellraiser IV: Bloodline (1996) tar oss först till år 2127 där en man via tillbakablickar berättar om hur den svarta kuben en gång skapades. “Pinhead in space” var väl tvungen att göras någon gång, tyvärr, och här är resultatet. Tillbakablickarna är ganska intressanta, men framtidsbiten är det inte. Riktigt snöpligt slut för Pinhead (igen).

I Hellraiser III: Hell on Earth (1992) försöker en journalist ta reda på vad den svarta kuben egentligen är för något. Filmen hade kunnat vara bättre om man hade sluppit de mycket fåniga cenobiterna med videokameror och cd-spelare i huvet. Det här var den första av filmerna jag såg när jag var mindre, sen har jag sett dem i slumpmässig ordning. Det var först nu jag tog mig för att se dem rätt.

Hellbound: Hellraiser II (1988) fortsätter precis där ettan slutade. Filmen innehåller en bra scen med en mentalpatient och rakblad, men är annars en resa in i specialeffekternas syn på helvetet 1988. Filmen är lik ettan i utseende, men det märks att huvudpersonen börjat bli mer van att hantera cenobiter.

Hellraiser I (1987) är den första i Clive Barkers serie filmer om Pinhead, cenobiterna och den svarta kuben. Småobehaglig film, som intressant nog inte fokuserar särskilt mycket på Pinhead utan mer på en mänsklig skurk. Onödig trivia från IMDb är att arbetstiteln var “Sadomasochists From Beyond the Grave”. Serien börjar bra innan det går utför.

Mysigare dockfilm än Flåklypa Grand Prix (1975) får man leta efter. Jag har sett den förut, men den är värd att se om. Faktum är att en del av skämten lär susa rakt över huvudet på barn som ser den. Sen får man tyvärr otäcka flashbacks från nån remix av tävlingssången, men, men..

Monster (2003) är baserad på en verklig historia om en prostituerad som mördade sju män under åttiotalet. Intressant var att Charlize Theron lyckades se riktigt otäck ut, och Chistina Ricci som vilsen tonåring (ingen är förvånad att hon spelar den rollen). Sevärd film.

Dawn of the Dead (2004), som jag verkligen gillade. Ser man filmen vet man att det är zombier det kommer handla om, och man blir lagom retad under filmens första minuter när man via korta radiosnuttar förstår att en katastrof inträffat, utan att huvudkaraktären förstår det. Filmen följer i Romeros fotspår, även om zombierna är snabbare och mer kraftfulla. Ett stort plus för att de undvek en sliskig kärlekshistoria.