Jonas Ferry’s blog

Sen senast har jag sett fyra filmer och läst en bok.

Boken jag läst är American Exorcism : Expelling Demons in the Land of Plenty (2002) av Michael W. Cueno, som inte helt oväntat handlar om exorcism i dagens Amerika. Cueno har varit med på ett femtiotal exorcismer utförda av katolska präster och diverse mindre samfund, och försöker i boken reda ut dels om det finns någon grund för att tro att exorcism fungerar och dels se vilka effekter ritualen har på de som utsätts för den. Cueno menar att antalet utförda ritualer steg kraftigt efter den kända filmens premiär 1973, och att de flesta symptomen var väldigt lika de som visade i filme om än något nedtonade. Han fick inte se några roterande huvuden eller leviterande kropper, däremot en hel del människor som kanske skulle behöva professionell rådgivning. Han bedömmer att det finns något tiotal officiellt utnämnda katolska exorcister i USA, och några hundra från de övriga inriktningarna.

The Dish (2000) utspelar sig 1969 i Australien, med Sam Niell i huvudrollen, vid ett radioteleskop i nån okänd håla. På grund av deras läge får de chansen att ta emot signalerna från Armstrongs månlandning, vilket tydligen är hur det gick till på riktigt. Filmen är sådär lagom småmysig, med lagom underliga karaktärer och lagom spännande saker som går fel. Jag kan nog egentligen inte rekommendera filmen, annat än som underhållning nån tråkig kväll med bara ettan, tvåan och fyran att välja på.

Dragonfly (2002), en spökhistoria med Kevin Costner. Costner är läkaren vars fru går och dör, för att därefter försöka kontakta honom genom nära-döden-upplevelser hos barn på sjukhuset han jobbar på. Historien börjar bra, med bra uppbyggd spänning om vad hon egentligen försöker förmedla, men pajar halvvägs in i filmen när plotten börjar ta längdhopp mellan scenerna. Costner sköter sig väl rätt bra, men filmen lämnar än ändå irriterad för att den kunde varit så mycket bättre. Som vanligt i spökfilmer förklaras inte varför spöken har så svårt att kommunicera i annat än de mest kryptiska symboler, eller varför de bara kan använda sina krafter när folk inte ser på.

Shrek 2 (2004) är en sämre film än den första. Karaktärerna är väl lika bra (de är likadana som ettan), storyn är inte lika bra och skämten känns inte lika nya. De betar av en kavalkad av sagoreferenser i början, liksom för att få det överstökat, och det kanske är ett bra sätt att få in folk i filmen. Vissa grejor är såklart riktigt roliga, som till exempel pepparkakan som parodierar Stay Puft Marshmallow Man (här har ni honom etsad i kisel, förresten). Filmen är väl sevärd ändå, framför allt om man gillade den första filmen.

10th Kingdom (2000) är en miniserie som också den tar en till sagans värld. Referenserna är snyggt invävda, väldigt många och mycket roliga att leta efter. Handlingen kretsar kring en prins förvandlad till hund, en flicka från vår värld som måste rädda sagovärlden och en samling troll som jagar dem. Ed O’Neill (Al Bundy) som trollkung är riktigt rolig och Dianne Wiest (mamman i Edward Scissorhands och Lost Boys) som den onda häxan är oväntat passande att spela ond. Serien rekommenderas verkligen.